Ikväll ringde det och jag kände igen vår gemensamma väns telefonnummer. När jag svarade var det dock inte hon i andra änden, utan han. Han hade varit och hjälpt henne med att fixa upp en gardinstång som trillat ned och nu skulle de grilla och dricka vin. Eftersom hon och jag hörs varje dag visste jag på förhand att han troligen skulle dyka upp. De har varit ett par en gång i tiden och är sedan ungefär 10 år mycket goda vänner. Sedan 7-8 år är även hon en mycket god vän till mig och därför blir jag varken svartsjuk eller sur på att de ses.
Han och jag pratade en stund om min stundande resa till föräldrarna, med katterna i bil ner till Skåne. Han har inte gjort så mycket sedan sist, mest hängt i sin brors lägenhet. Nu har bror sin lilla dotter vilken han har varannan helg och det kändes trångt i tvåan. Sedan fick jag veta att han skulle sova över hos vännen. Han sa också att "vi kan väl höras innan ni åker så att jag vet." Det känns bra att han bryr sig men jag tror också att det handlar om att han då vet att han kan komma hit och vara ostörd här, eftersom han ska jobba på sin senaste skiva, samt att han får vara för sig själv.
Jag frågade då om det inte kändes lite bättre för honom också, med tanke på samtalet vi hade igår. Han sa att det märktes att jag mådde bättre därför att jag förstod honom bättre. Det kanske jag gör, men det innebär ju inte att jag automatiskt mår bättre. Jag tänker då att han är en fullfjädrad egoist som säger så. Det handlar bara om honom nu och hans vilja. Så länge jag accepterar den är allt fint. Så fort jag skulle prata om att vilja ha tillbaka honom och att jag saknar honom, då skulle han inte ha närmat sig mig igen, det vet jag.
Jag är ingen f.d. flickvän som tänker komma krypandes, jag är i naturen ingen klängranka och jag tänker inte förnedra mig på något sätt bara för att jag vill ha tillbaka honom. Jag är självständig. Jag tror att han vill ha ett förhållande där mycket är på hans villkor egentligen och att det delvis är därför som han lämnar mig. Därför att jag har krävt mycket av hans uppmärksamhet och omtanke eftersom jag inte har mått bra och har haft otur med mina två senaste arbeteb.
För mig så innebär ett förhållande att man lever sida vid sida och kan skilja på den ena partens egna problem och s.k. gemensamma problem. Likaså positiva saker. Jag kommer framför allt att tänka på följande som han tidigare har sagt till mig:
1. När du inte älskar dig själv lika mycket som jag älskar dig, så känns det inte som att du tar mig på allvar.
2. När du inte följer mina råd som jag ger för att hjälpa dig ur din depression, så litar du inte på mig och jag får ingen bekräftelse för mina ansträngningar.
3. Jag har kommit på att jag har retat mig som sjutton på vissa saker hos dig och nu har det helt enkelt blivit för mycket för mig.
4. Jag har inte fått eller gett mig själv tillräckligt mycket med utrymme i det här förhållandet. Så därför måste jag vara för mig själv nu och jag mår så mycket bättre utan dig.
För mig så innebär dessa uttalanden från honom att han just nu tänker på sig själv. Även om han inte har varit medveten om att han har haft de här tankarna förrän för 3 veckor sedan, vilket jag i sig har svårt att förstå, så känns det så egoistiskt av honom att säga så här när han vet hur mycket jag älskar honom.
Jag tror att man kan älska en människa mera än den människan älskar sig själv och ändå ha full respekt inför den människan. Det man själv saknar dras man ju till. På sikt så kan kärleken få en att tycka bättre om sig själv ja, men det innebär inte (för mig iallafall) att man totalt dissar en person som tycker om en väldigt mycket, bara för att man inte tycker om sig själv. Innerst inne så vet jag ju om mina goda kvaliteter, jag har bara väldigt svårt att tycka att det jag gör är nog inför mig själv - inte för någon annan. Jag kanske ställer för lite krav på andra jämfört med mig själv, men jag har helt enkelt inte samma referensramar när det gäller andra som mig själv. Jag har mycket lättare för att acceptera andra människor än mig själv. Hur det nu kommer sig. Men som sagt, detta innebär inte att jag inte kan känna kärlek och tacksamhet inför någon som säger sig älska mig för den jag är.
Visst kan man reta sig på saker hos en annan, det är mänskligt. Men går det så långt att man känner att ens känslor förändras för den personen, då säger iallafall jag till.
Jag har svårt att be om hjälp och när jag mår dåligt, i min sjukdom, är jag ganska oemottaglig för närståendens råd. Jag liksom stänger av. För jag vet ju hur ont jag gör dem genom att må dåligt. Mitt främsta symtom är att jag är fylld av skam- och skuldkänslor, jag tycker att det är mitt fel att jag har drabbats av psykisk ohälsa. Det i sig tror jag springer ur att jag inte har någon klar orsak att peka på, eller flera samverkande faktorer som är klara för mig. Så länge som jag inte förlåter mig själv så kommer jag alltid att hålla en viss distans i en relation när det gäller hur jag mår. Däremot har jag inte svårt att tala om hur jag mår eller prata om det. Det är att må bättre som jag har svårt för, eftersom jag får så mycket skuldkänslor hela tiden.
Jag har känt mig hämmad i vårt förhållande när det gäller att må bättre. Någonting hos honom har fått mig passiviserad. Kanske jag kan vända det nu. Jag är fortfarande alldeles förstörd över att han kommer att flytta ut och inte vill ha mig längre, inte känner någon gnista, inte älskar mig som flickvän. Men ensam kanske jag också kan hitta mig själv, liksom han kan (hoppas jag).
fredag 27 juni 2008
Ett avslutande samtal?
I förrgår natt blev jag jättearg helt plötsligt och skrev ett mail till honom där jag uppmanade honom att komma hit å det snaraste ifall han hade någon slags respekt kvar för mig. Så att vi kunde prata ut. Morgonen därpå (igår) ångrade jag mig att jag skrivit och trodde inte att jag skulle få något svar. Men så fick jag ett sms om att han skulle komma hit kl. 13. Och han kom, vi pratade i flera timmar om vårt förhållande, praktiska saker, framtiden mm. Inte jättekänslomässigt utan sakligt, som två vuxna. Det kändes mycket bra. Jag tror han också tyckte att det kändes bra.
Jag har fortfarande svårt att vilja se att det är slut för alltid. Men det har gått in att han har bestämt sig för att flytta från mig. På söndag ska han gå på visning. Han visade mig lägenheten på nätet, den var jättefin. Han har fått lånelöfte av banken och gör inga anspråk på vår lägenhet eller på bohaget.
Det känns som om vi kanske skulle kunna hålla den här linjen nu, som vänner iallafall. Jag vill fortfarande starta om på nytt, men jag kan ju inte påverka hans beslut, han känner ingen glöd för mig längre och tycker att han mår bättre som det är nu. Det smärtar något otroligt när han sa det: "Jag mår mycket bättre nu utan dig." Det är så att jag dör helt känslomässigt. Blir alldeles kall inombords.
Jag har fortfarande svårt att vilja se att det är slut för alltid. Men det har gått in att han har bestämt sig för att flytta från mig. På söndag ska han gå på visning. Han visade mig lägenheten på nätet, den var jättefin. Han har fått lånelöfte av banken och gör inga anspråk på vår lägenhet eller på bohaget.
Det känns som om vi kanske skulle kunna hålla den här linjen nu, som vänner iallafall. Jag vill fortfarande starta om på nytt, men jag kan ju inte påverka hans beslut, han känner ingen glöd för mig längre och tycker att han mår bättre som det är nu. Det smärtar något otroligt när han sa det: "Jag mår mycket bättre nu utan dig." Det är så att jag dör helt känslomässigt. Blir alldeles kall inombords.
tisdag 24 juni 2008
Att välja mellan pest och kolera
Som "Nicke Lilltroll" sade: "Hur man än vrider och vänder sig så har man svansen brak!" Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag kan knappt gråta heller för den delen, bara kort och då kan jag knappt andas samtidigt och det sker numera oftast då jag går och lägger mig.
Jag mådde inte bra innan, nu mår jag sämre och ibland bättre, jag tvivlar, jag hoppas, jag kan inte släppa tanken på honom och mig. Jag går och går, jag städar tills jag är helt slut, jag tömmer mig på kraft så att jag slipper ha kraft att tänka och agera så som jag egentligen vill, men inte kan just nu.
Jag ville vara stark, men jag valde att vara svag och kontaktade honom. Han ringde upp mig och det kändes bra, vi kunde prata hyfsat bra med varandra, men inte om känslor, bara om vardagliga ting. Det var ju ändå på telefon och att inte höra hans röst är nämligen "kolera", jag valde då "pest". Ty pestens tid är inne när han säger att han letar lägenhet och ska på visning i helgen som kommer. Jag dör igen inombords, men säger ingenting om det, frågar om pengar och praktiska saker. Han svarar som på kommando och sen så ska han gå och blanda dipp till sina chips och filmkvällen framför teven, ensam hos sin bror, som är bortrest i jobbet just nu. Han frågar inte en enda gång hur jag mår eller vad jag gör, men jag vet att det är väl mycket begärt av mig, då han anser att jag bär orsaken till att han lämnar mig. Han törs väl inte fråga, jag önskar att jag kunde säga att jag under omständigheterna mår bra och gör en massa saker om dagarna, men bryr han sig? Jag vet inte. Som jag har berättat tidigare, jag har många frågor, men inga svar. Vi ska träffas senare i veckan för s.k. post- och klädavhämtning här, jag kan ju endast önska att vi kan få till ett vettigt samtal då. Jag har nästan slutat hoppas på svar och känsloyttringar. Men jag vill veta hur landet ligger.
Det är jag som står på köpekontraktet för den här bostaden, jag har även köpt 90 % av bohaget eftersom han inte hade pengar då och inte hade sålt sin egen bostad vid den tiden, jag gick med stor vinst på min försäljning som jag i och för sig fick skatta mycket för, men jag köpte allting med tanke på oss och han var lika delaktig som jag i alla köp. Vi skrev inget avtal med detsamma, vi hade ju t.o.m. tänkt köpa hus så småningom här framöver och gifta oss (trodde jag!), så jag glömde av det och är det ett råd jag kan ge någon medmänniska därute, så är det att skriva ned och under vad som är enskild egendom och inte, för du vet aldrig den dag som eventuellt kommer då ni går skilda vägar och vad som då sker. Han säger att han inte kan göra anspråk på det som jag har köpt och inte ens på den del som han har betalat in i bostaden och i omkostnader i form av andra räkningar, men det är idag och jag vet inte hur han tänker om en vecka eller fem.
Jag är fast besluten om att bo kvar tills vidare och är det något som jag kan skatta mig lycklig för att jag äger så är det våra katter, jag står på ägarbeviset (endast en person kan stå som ägare) och är det något jag inte släpper så är det dessa älskvärda varelser som har givit mig så mycket kärlek och stöd även under dessa senaste veckor, då deras matte har varit ur gängorna och även låtit mycket underligt. Skulle jag få bestämma i nuet så skulle jag hellre vara en katt än en människa, även om jag vet att djur också sörjer. För det här är mer än en människa kan ta, det finns inget giltigt skäl alls egentligen till att han gör så här, vi har båda svikit varandra lika mycket i så fall, men ingen av oss har varit otrogen eller något sådant, vi har "bara" varit väldigt dåliga på att kommunicera och så har och bär vi våra svagheter och brister precis som alla andra människor. "Varför tror du att jag ska gå och dö framför dig, tror du inte mer än så om mig, jag som älskar dig så mycket?!"
Jag mådde inte bra innan, nu mår jag sämre och ibland bättre, jag tvivlar, jag hoppas, jag kan inte släppa tanken på honom och mig. Jag går och går, jag städar tills jag är helt slut, jag tömmer mig på kraft så att jag slipper ha kraft att tänka och agera så som jag egentligen vill, men inte kan just nu.
Jag ville vara stark, men jag valde att vara svag och kontaktade honom. Han ringde upp mig och det kändes bra, vi kunde prata hyfsat bra med varandra, men inte om känslor, bara om vardagliga ting. Det var ju ändå på telefon och att inte höra hans röst är nämligen "kolera", jag valde då "pest". Ty pestens tid är inne när han säger att han letar lägenhet och ska på visning i helgen som kommer. Jag dör igen inombords, men säger ingenting om det, frågar om pengar och praktiska saker. Han svarar som på kommando och sen så ska han gå och blanda dipp till sina chips och filmkvällen framför teven, ensam hos sin bror, som är bortrest i jobbet just nu. Han frågar inte en enda gång hur jag mår eller vad jag gör, men jag vet att det är väl mycket begärt av mig, då han anser att jag bär orsaken till att han lämnar mig. Han törs väl inte fråga, jag önskar att jag kunde säga att jag under omständigheterna mår bra och gör en massa saker om dagarna, men bryr han sig? Jag vet inte. Som jag har berättat tidigare, jag har många frågor, men inga svar. Vi ska träffas senare i veckan för s.k. post- och klädavhämtning här, jag kan ju endast önska att vi kan få till ett vettigt samtal då. Jag har nästan slutat hoppas på svar och känsloyttringar. Men jag vill veta hur landet ligger.
Det är jag som står på köpekontraktet för den här bostaden, jag har även köpt 90 % av bohaget eftersom han inte hade pengar då och inte hade sålt sin egen bostad vid den tiden, jag gick med stor vinst på min försäljning som jag i och för sig fick skatta mycket för, men jag köpte allting med tanke på oss och han var lika delaktig som jag i alla köp. Vi skrev inget avtal med detsamma, vi hade ju t.o.m. tänkt köpa hus så småningom här framöver och gifta oss (trodde jag!), så jag glömde av det och är det ett råd jag kan ge någon medmänniska därute, så är det att skriva ned och under vad som är enskild egendom och inte, för du vet aldrig den dag som eventuellt kommer då ni går skilda vägar och vad som då sker. Han säger att han inte kan göra anspråk på det som jag har köpt och inte ens på den del som han har betalat in i bostaden och i omkostnader i form av andra räkningar, men det är idag och jag vet inte hur han tänker om en vecka eller fem.
Jag är fast besluten om att bo kvar tills vidare och är det något som jag kan skatta mig lycklig för att jag äger så är det våra katter, jag står på ägarbeviset (endast en person kan stå som ägare) och är det något jag inte släpper så är det dessa älskvärda varelser som har givit mig så mycket kärlek och stöd även under dessa senaste veckor, då deras matte har varit ur gängorna och även låtit mycket underligt. Skulle jag få bestämma i nuet så skulle jag hellre vara en katt än en människa, även om jag vet att djur också sörjer. För det här är mer än en människa kan ta, det finns inget giltigt skäl alls egentligen till att han gör så här, vi har båda svikit varandra lika mycket i så fall, men ingen av oss har varit otrogen eller något sådant, vi har "bara" varit väldigt dåliga på att kommunicera och så har och bär vi våra svagheter och brister precis som alla andra människor. "Varför tror du att jag ska gå och dö framför dig, tror du inte mer än så om mig, jag som älskar dig så mycket?!"
måndag 23 juni 2008
Saknar honom och/eller det vi hade?
Fick frågan av min behandlingsansvarige mupp tillika hjärnslöa mentalskötare idag. (Anledningen till att jag skriver så är att det inte ger mig ett ruttet lingon att gå där, men jag går dit för att prata av mig och han nickar och lyssnar iallafall och kommer då och då med någon rätt så självklar kommentar...)
Jag saknar honom! Jag vet att vi hade kunnat göra så mycket mer av vårt förhållande. Han har berättat för mig att han på ett tidigt stadium slutade att föreslå mig saker eftersom jag ändå oftast sade nej. Det är inte helt sant enligt mig, men förstås så ser vi det båda ur våra egna synvinklar.
Den här initiativlösheten hos honom har gjort mig mycket passiv själv istället för tvärtom. Jag har försökt att ta initiativ framför allt till kommunikation, kel och lösningar på vardagliga problem, när det gäller oss, men jag tycker inte att jag har fått så mycket gensvar. Själv så vet jag hur det är när man inte mår riktigt bra, att då har man inte lust att prata eller knulla ibland och därför har jag min dummer accepterat och låtit allting vara.
Där har jag gjort mycket fel. Men det är inte bara jag som har kommit till korta. Jag hoppas att han förstår det. Jag blir galen av ilska om det är så att han försöker skylla allt på mig.
Varför är jag alltid mera ledsen än arg? Man får så mycket mer ut och igenom av ilskan än sorgsenheten. Att vara sorgsen gör mig handlingsförlamad.
Det kryper i skinnet på mig, jag vill kontakta honom nu, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag undrar vad han gör och jag vill se till så att han inte går under och blir destruktiv. Jag bryr mig så mycket fortfarande. Jag kan inte vara arg. Bara ledsen. Nu.
Jag saknar honom! Jag vet att vi hade kunnat göra så mycket mer av vårt förhållande. Han har berättat för mig att han på ett tidigt stadium slutade att föreslå mig saker eftersom jag ändå oftast sade nej. Det är inte helt sant enligt mig, men förstås så ser vi det båda ur våra egna synvinklar.
Den här initiativlösheten hos honom har gjort mig mycket passiv själv istället för tvärtom. Jag har försökt att ta initiativ framför allt till kommunikation, kel och lösningar på vardagliga problem, när det gäller oss, men jag tycker inte att jag har fått så mycket gensvar. Själv så vet jag hur det är när man inte mår riktigt bra, att då har man inte lust att prata eller knulla ibland och därför har jag min dummer accepterat och låtit allting vara.
Där har jag gjort mycket fel. Men det är inte bara jag som har kommit till korta. Jag hoppas att han förstår det. Jag blir galen av ilska om det är så att han försöker skylla allt på mig.
Varför är jag alltid mera ledsen än arg? Man får så mycket mer ut och igenom av ilskan än sorgsenheten. Att vara sorgsen gör mig handlingsförlamad.
Det kryper i skinnet på mig, jag vill kontakta honom nu, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag undrar vad han gör och jag vill se till så att han inte går under och blir destruktiv. Jag bryr mig så mycket fortfarande. Jag kan inte vara arg. Bara ledsen. Nu.
The Dark Inside Me (Solitary Experiments)
Every moment I have failed
Was a torture for your soul
Steered by demons who had climbed up from my own
I close my fingers to a fist
Try to figure, how it feels
When the wickedness comes over me again
And for the first time I went too far
There's no excuse
The things I've done I can't deny
And for a last time you say goodbye
Don't waste a tear it isn't worth to save a lie
Every single word I said
Hurt you more than I expected
Mental scars that never heal and will remain forever
I close my eyes so I can't see
The dark that is inside of me
And the wickedness comes over me again
Was a torture for your soul
Steered by demons who had climbed up from my own
I close my fingers to a fist
Try to figure, how it feels
When the wickedness comes over me again
And for the first time I went too far
There's no excuse
The things I've done I can't deny
And for a last time you say goodbye
Don't waste a tear it isn't worth to save a lie
Every single word I said
Hurt you more than I expected
Mental scars that never heal and will remain forever
I close my eyes so I can't see
The dark that is inside of me
And the wickedness comes over me again
söndag 22 juni 2008
Kommunikation
"God kommunikation är A och O i ett förhållande." Så tycker de flesta och det är ju sant. Varför är det så svårt ibland? Varför lyckas man inte i tid? Varför sluter man sig inom sig istället?
Jag har så många frågor och vet inte om jag någonsin får några svar eller svar som jag kan och/eller vill förstå. Varför blev det så här och hade vi kunnat förhindra det? Vad har jag gjort fel, vad har han gjort fel och varför svek vi varandra?
Varför kan man inte bara gå vidare så man slipper all den här smärtan? Jag är trött på de känslomässiga berg- och dalbanorna i mig själv, det var länge sedan jag kände så här mycket. Gråten, sorgen, ilskan, vanmakten, älskandet, ifrågasättandet.
Varför vill jag att han ska komma tillbaka till mig när vi inte har kunnat kommunicera? Jag vill ställa allt tillrätta men jag kan inte vrida klockan tillbaka. Jag vill se framåt, det kan aldrig bli som förut. Men det kan bli så mycket bättre!
Jag försvarar honom samtidigt som jag klandrar mig själv. Jag klandrar honom samtidigt som jag försvarar mig själv. Jag blir inte klok på det här. Jag ska nog leva ensam resten av mitt liv. Jag är inte kapabel till ett samliv med någon även om jag har mycket kärlek att ge.
Det här sträcker sig längre tillbaka än för ett år sen, det kanske är fem år sen eller längre, jag vet inte riktigt. När förälskelsen hade lagt sig och förhållandet gick över mer i värme, trygghet och kärlek. När jag blev deprimerad igen? Man blir rätt konstig ju. Jag blir väldigt bekräftelsesökande samtidigt som jag stöter ifrån. Han har brytt sig väldigt mycket om hur jag har mått och försökt stötta och hjälpa, men han har inte lyckats nå fram. Jag vet ju inte varför jag mår dåligt.
Mindre sex, mindre roligt, mera grå vardag. Jag ville inte ha det så, men så blev det. Och det fortsatte liksom så. Begrep inte hur jag skulle göra för att förändra, inte han heller. Han slöt sig när jag började öppna mig igen tror jag.
En smärtsam insikt är att jag tror jag har kommit på varför jag tog de där tabletterna. Det har funnits i mitt huvud trots att jag vet att jag inte vill ta livet av mig. Jag vill inte dö egentligen, det är något jag vill fly eftersom jag inte kan påverka det och inte förstår orsaken, det har med något i mitt inre att göra som jag aldrig har lyckats nå vare sig med eller utan hjälp från honom, andra eller s.k. proffessionella. En inre tomhet som aldrig försvinner vare sig hur härliga vänner och familj jag har som älskar mig, hur hårt och bra jag än presterar på jobbet, oavsett hur jag tycker att jag mår. Ensamhet i mig själv på något sätt.
Är det p.g.a. att jag inte känner att jag duger som jag är även om jag faktiskt tycker att jag är ganska trevlig, duktig, empatisk, intelligent och ser bra ut? Jag når det inte. Herregud, vad är det för fel på mig? Är det biologiskt eller socialt?
Så fruktansvärt vilsen. Psykologiskt kanske jag tog tabletter för smärtan att ingen lyckades nå fram till mig (eller att jag släppte in någon) och såg hur fantastiskt jävla dåligt jag mådde. Sedan tror jag att jag helt stängde av, jag kanske fick en kortvarig psykos eftersom jag inte minns vad det var som fick mig att ta fler tabletter än jag först tänkte från början? (brukade ta 2-3 st när jag får svår ångest, efter det där slängde jag alla, jag tänker aldrig mer i hela mitt liv ta några sedativa frivilligt och jag hatar läkaren som skrev ut dem med frågan "Du kan ju prova iallafall...") Trodde min hjärna att jag med hjälp av det här skulle få bekräftelse av honom?
Till dem som inte tror på mig och tror att det var ett planerat självmordsförsök har jag två saker att säga:
1. Jag tror inte på självmord som en utväg. Jag kan inte lämna mig själv eller andra på det sättet. Det vore fel, alldeles för lätt, alldeles för smärtsamt för de som jag lämnar efter mig.
2. Jag har personlig erfarenhet av en nära vän (nästan pojkvän) som tog livet av sig. Det var väldigt svårt att komma över, det går inte.
Men, självklart så var det här oavsett intention ett svek mot min f.d., mina föräldrar, mina vänner och mig själv. Mamma och pappa tror fortfarande på mig och har förlåtit mig, så även mina närmsta vänner som vet om det. Men inte min älskade.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det här var ju ett år sedan. Men det satte sådana spår, spår som kanske ska tala om för mig vad som är orsak och verkan på ett långsiktigare plan. Lägger jag hela skulden på mig själv för det här, så går jag definitivt under. Gör jag inte det så kan jag inte prata med min f.d. sambo eftersom han lägger skulden på mig för det här.
Jag har så många frågor och vet inte om jag någonsin får några svar eller svar som jag kan och/eller vill förstå. Varför blev det så här och hade vi kunnat förhindra det? Vad har jag gjort fel, vad har han gjort fel och varför svek vi varandra?
Varför kan man inte bara gå vidare så man slipper all den här smärtan? Jag är trött på de känslomässiga berg- och dalbanorna i mig själv, det var länge sedan jag kände så här mycket. Gråten, sorgen, ilskan, vanmakten, älskandet, ifrågasättandet.
Varför vill jag att han ska komma tillbaka till mig när vi inte har kunnat kommunicera? Jag vill ställa allt tillrätta men jag kan inte vrida klockan tillbaka. Jag vill se framåt, det kan aldrig bli som förut. Men det kan bli så mycket bättre!
Jag försvarar honom samtidigt som jag klandrar mig själv. Jag klandrar honom samtidigt som jag försvarar mig själv. Jag blir inte klok på det här. Jag ska nog leva ensam resten av mitt liv. Jag är inte kapabel till ett samliv med någon även om jag har mycket kärlek att ge.
Det här sträcker sig längre tillbaka än för ett år sen, det kanske är fem år sen eller längre, jag vet inte riktigt. När förälskelsen hade lagt sig och förhållandet gick över mer i värme, trygghet och kärlek. När jag blev deprimerad igen? Man blir rätt konstig ju. Jag blir väldigt bekräftelsesökande samtidigt som jag stöter ifrån. Han har brytt sig väldigt mycket om hur jag har mått och försökt stötta och hjälpa, men han har inte lyckats nå fram. Jag vet ju inte varför jag mår dåligt.
Mindre sex, mindre roligt, mera grå vardag. Jag ville inte ha det så, men så blev det. Och det fortsatte liksom så. Begrep inte hur jag skulle göra för att förändra, inte han heller. Han slöt sig när jag började öppna mig igen tror jag.
En smärtsam insikt är att jag tror jag har kommit på varför jag tog de där tabletterna. Det har funnits i mitt huvud trots att jag vet att jag inte vill ta livet av mig. Jag vill inte dö egentligen, det är något jag vill fly eftersom jag inte kan påverka det och inte förstår orsaken, det har med något i mitt inre att göra som jag aldrig har lyckats nå vare sig med eller utan hjälp från honom, andra eller s.k. proffessionella. En inre tomhet som aldrig försvinner vare sig hur härliga vänner och familj jag har som älskar mig, hur hårt och bra jag än presterar på jobbet, oavsett hur jag tycker att jag mår. Ensamhet i mig själv på något sätt.
Är det p.g.a. att jag inte känner att jag duger som jag är även om jag faktiskt tycker att jag är ganska trevlig, duktig, empatisk, intelligent och ser bra ut? Jag når det inte. Herregud, vad är det för fel på mig? Är det biologiskt eller socialt?
Så fruktansvärt vilsen. Psykologiskt kanske jag tog tabletter för smärtan att ingen lyckades nå fram till mig (eller att jag släppte in någon) och såg hur fantastiskt jävla dåligt jag mådde. Sedan tror jag att jag helt stängde av, jag kanske fick en kortvarig psykos eftersom jag inte minns vad det var som fick mig att ta fler tabletter än jag först tänkte från början? (brukade ta 2-3 st när jag får svår ångest, efter det där slängde jag alla, jag tänker aldrig mer i hela mitt liv ta några sedativa frivilligt och jag hatar läkaren som skrev ut dem med frågan "Du kan ju prova iallafall...") Trodde min hjärna att jag med hjälp av det här skulle få bekräftelse av honom?
Till dem som inte tror på mig och tror att det var ett planerat självmordsförsök har jag två saker att säga:
1. Jag tror inte på självmord som en utväg. Jag kan inte lämna mig själv eller andra på det sättet. Det vore fel, alldeles för lätt, alldeles för smärtsamt för de som jag lämnar efter mig.
2. Jag har personlig erfarenhet av en nära vän (nästan pojkvän) som tog livet av sig. Det var väldigt svårt att komma över, det går inte.
Men, självklart så var det här oavsett intention ett svek mot min f.d., mina föräldrar, mina vänner och mig själv. Mamma och pappa tror fortfarande på mig och har förlåtit mig, så även mina närmsta vänner som vet om det. Men inte min älskade.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det här var ju ett år sedan. Men det satte sådana spår, spår som kanske ska tala om för mig vad som är orsak och verkan på ett långsiktigare plan. Lägger jag hela skulden på mig själv för det här, så går jag definitivt under. Gör jag inte det så kan jag inte prata med min f.d. sambo eftersom han lägger skulden på mig för det här.
fredag 20 juni 2008
Besvikelse
Det var ju inte precis så här jag hade väntat mig vår åttonde midsommarafton. Isär. Jag förväntade mig att det fortfarande skulle vara vi, inte att det skulle vara bra jämt heller, för varje människa är en egoist innerst inne och när man har problem är man inte kapabel till att vara en bra partner på alla sätt och vis, men jag förväntade mig att vi kunde gå igenom våra olika svårigheter tillsammans iallafall. Det är en väldigt stor besvikelse för mig att det blev så här eftersom att jag fortfarande vill, kan och önskar att det vore så.
I min personlighet finns det inmurat att jag ofta lägger besvikelsen till min egen last och att jag klandrar mig själv för sådant jag inte kan rå för. Jag måste akta mig väldigt noga för att inte göra det nu. Jag har liksom chansen att komma stärkt ur det här, att visa för mig själv att jag inte gör så nu. Det är attans svårt och jag vill heller inte lägga all skuld på honom. Det är en brist hos honom att han inte kan stanna med någon och skyller allt på henne när han själv upptäcker gamla demoner.
Mamma är rätt rolig ibland. Hon vet ju att hon stödjer mig bara genom att finnas där, men hon försöker ändå komma med kommentarer och goda råd. Hon sa "Det kanske var bra på något sätt att det här kom nu, för tänk om det hade hänt när ni är 50-60 år, hur hade det känts då, om han hade reagerat så här barnsligt och omoget?" Jag minns att jag skrattade i telefon när hon sa så.
Igår fick jag ett SMS från honom vid 17-tiden om att han skulle komma över en kortis och hämta saker från vinden. Så jag väntade. Han kom strax före klockan 20. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle komma då. Han fick skjuts av sin bror som väntade i bilen (bara det, vad är det för fel på den där familjen???), hämtade sakerna, sin post och kramade katterna och sa "Nu är det väl inget mer.." och så önskade han trevlig helg och gick. Tack som fan.
Jag fick sedan ett av mina gråtanfall, satte mig ner vid datorn och skrev av mig. Sedan hände något trevligt, min underbara granne ringde och frågade om jag hade ätit middag, om inte så skulle jag komma över på en sen sådan hos dem. Hon hade sett honom komma och gå förstås. Så jag kunde ju faktiskt få i mig både middag och känna mig lugn efteråt. Vad duktig man känner sig på något sätt.
Jag blir arg och besviken på honom i dagsläget för att han riskerar att jag slutar tro på att vara hängiven och trofast i kärlek. Liksom att han har förstört något i mig. Han har förstört för sig själv och för oss, men det är lättare att hantera.
I min personlighet finns det inmurat att jag ofta lägger besvikelsen till min egen last och att jag klandrar mig själv för sådant jag inte kan rå för. Jag måste akta mig väldigt noga för att inte göra det nu. Jag har liksom chansen att komma stärkt ur det här, att visa för mig själv att jag inte gör så nu. Det är attans svårt och jag vill heller inte lägga all skuld på honom. Det är en brist hos honom att han inte kan stanna med någon och skyller allt på henne när han själv upptäcker gamla demoner.
Mamma är rätt rolig ibland. Hon vet ju att hon stödjer mig bara genom att finnas där, men hon försöker ändå komma med kommentarer och goda råd. Hon sa "Det kanske var bra på något sätt att det här kom nu, för tänk om det hade hänt när ni är 50-60 år, hur hade det känts då, om han hade reagerat så här barnsligt och omoget?" Jag minns att jag skrattade i telefon när hon sa så.
Igår fick jag ett SMS från honom vid 17-tiden om att han skulle komma över en kortis och hämta saker från vinden. Så jag väntade. Han kom strax före klockan 20. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle komma då. Han fick skjuts av sin bror som väntade i bilen (bara det, vad är det för fel på den där familjen???), hämtade sakerna, sin post och kramade katterna och sa "Nu är det väl inget mer.." och så önskade han trevlig helg och gick. Tack som fan.
Jag fick sedan ett av mina gråtanfall, satte mig ner vid datorn och skrev av mig. Sedan hände något trevligt, min underbara granne ringde och frågade om jag hade ätit middag, om inte så skulle jag komma över på en sen sådan hos dem. Hon hade sett honom komma och gå förstås. Så jag kunde ju faktiskt få i mig både middag och känna mig lugn efteråt. Vad duktig man känner sig på något sätt.
Jag blir arg och besviken på honom i dagsläget för att han riskerar att jag slutar tro på att vara hängiven och trofast i kärlek. Liksom att han har förstört något i mig. Han har förstört för sig själv och för oss, men det är lättare att hantera.
onsdag 18 juni 2008
Say Just Words (Paradise Lost)
You get high with your destructive instinct
You get high with your corrosive instinct
Where can I go to escape your foul mind trick
Youre trying it more but you will never break me
cause you presume the winner is you but thats not true
So say just words to me
Unreal whats your hate providing
Say just words to me
Your talk is always contradiction
Say just words to me
You wont feel the warmth of friends around you
Say just words to me
Is it true that there is worth inside
So say just words to me
Your desings, all the worse from power craving
Your desires, only where theres fire burning
Ill show you the way a pleasure thats for the taking
Youre trying it more but you wont get satisfaction
cause you presume the winner is you but thats not true
So say just words to me.
You get high with your corrosive instinct
Where can I go to escape your foul mind trick
Youre trying it more but you will never break me
cause you presume the winner is you but thats not true
So say just words to me
Unreal whats your hate providing
Say just words to me
Your talk is always contradiction
Say just words to me
You wont feel the warmth of friends around you
Say just words to me
Is it true that there is worth inside
So say just words to me
Your desings, all the worse from power craving
Your desires, only where theres fire burning
Ill show you the way a pleasure thats for the taking
Youre trying it more but you wont get satisfaction
cause you presume the winner is you but thats not true
So say just words to me.
Det måste ligga något mer bakom
Jag blev på något sätt alldeles handlingsförlamad sedan vi pratade i telefon i förrgår. Idag var en bättre dag, men jag mår alldeles fruktansvärt dåligt om kvällarna. Gråter mig till sömns och vaknar alldeles för tidigt.
Ska jag vara ledsen eller arg? Känsloyttringarna växlar hela tiden. Ibland tänker jag att han är en känslomässigt omogen idiot som inte har klarat av att stanna kvar så att vi tillsammans kan gå igenom svårigheterna. Jag känner mig illa behandlad, kastad på soptippen. Hans elakheter gentemot mig är hans s.k. försvar för att på något sätt inför sig själv rättfärdiga sitt beslut att lämna mig. Han mår inte heller bra. Och när jag tänker så, blir jag bara ledsen igen. Jag tänker på hur det kunde ha varit och blivit istället. Om vi hade kunnat kommunicera bättre. Om han inte hade lämnat mig.
Vi hade gjort våra planerade resor och haft semestern framför oss tillsammans. Vi hade till hösten renoverat köket. Vi hade sedan fortsatt att kolla på hus, vår framtida dröm om större utrymme och en riktig trädgård. Han hade släppt sin nya skiva och jag skulle ha glatt mig så mycket tillsammans med honom (nu kommer han släppa den, men utan mig vid sin sida). Vi skulle ha åldrats tillsammans. Vi skulle ha utvecklats tillsammans. När jag mådde bättre skulle vi ha utvecklats. Jävla skit också. Bara för att jag inte har mått bra de senaste åren? Vi kom ju över den första perioden. Hur han har mått har varit "olika" och i mångt och mycket för mig okänt eftersom att han inte öppnat sig så för mig som jag har gjort inför honom. Är det p.g.a. en brist hos honom eller för att han inte känner sådan tillit eller närhet till mig? Jag lär inte få några svar...
Det finns ett moment i hans liv som jag funderar lite över. Hans tidigare flickvän, som för övrigt är även min vän idag förutom hans, lämnade han under en svår period då hans egna företag gått i konkan och han blev skuldsatt upp över öronen. De blev bara vänner. Ungefär som han önskar att vi ska bli. Det känns på något sätt som att historien upprepar sig. Vi är ganska lika för övrigt hon och jag (inte till utseendet).
Jag vet innerst inne att det ligger mera bakom det här än en isolerad händelse för över ett år sedan. Samt att jag har mått dåligt i perioder under vårt förhållande. Idag försöker han få det att låta som att jag alltid har mått dåligt och vill ta livet av mig till varje pris. Han är rädd för att hitta mig död och trodde även att jag skulle ta livet av mig när han lämnade mig. Tack killen, för din tro på mig! (Ironi)
Vi är båda rädda för att bli svikna och lämnade, vem är inte det? Jag har troligen en inre grundtrygghet som är god, eftersom jag alltid försöker finna lösningar på problem och vägrar att ge upp. Jag överger ingen bara sådär. Han har förmodligen inte samma trygghet och så tror han att han alltid måste lösa problemen själv. Ensam. Varför göra det så svårt för sig? När det finns någon som sträcker ut handen? Som älskar. Det kanske inte ter sig realistiskt. Jag vet inte, detta är endast spekulationer. Jag spekulerar för mycket, men eftersom vi inte pratar så blir det så.
Jag önskar att han kunde komma hit och lägga korten på bordet! Du är fan skyldig mig det!!!
Jo, jag har själv problem. Men just nu är de som bortblåsta. Jag vill inte ta på mig hans problem heller egentligen, men det gör jag. Han vill få mig att tro att jag är orsaken till dem, men så är inte hela sanningen.
När vi träffas i nästa vecka, ska vi prata och jag ska försöka vara stark och nå fram med att jag vill att allting ska fram i ljuset. Något annat accepterar jag inte.
Ska jag vara ledsen eller arg? Känsloyttringarna växlar hela tiden. Ibland tänker jag att han är en känslomässigt omogen idiot som inte har klarat av att stanna kvar så att vi tillsammans kan gå igenom svårigheterna. Jag känner mig illa behandlad, kastad på soptippen. Hans elakheter gentemot mig är hans s.k. försvar för att på något sätt inför sig själv rättfärdiga sitt beslut att lämna mig. Han mår inte heller bra. Och när jag tänker så, blir jag bara ledsen igen. Jag tänker på hur det kunde ha varit och blivit istället. Om vi hade kunnat kommunicera bättre. Om han inte hade lämnat mig.
Vi hade gjort våra planerade resor och haft semestern framför oss tillsammans. Vi hade till hösten renoverat köket. Vi hade sedan fortsatt att kolla på hus, vår framtida dröm om större utrymme och en riktig trädgård. Han hade släppt sin nya skiva och jag skulle ha glatt mig så mycket tillsammans med honom (nu kommer han släppa den, men utan mig vid sin sida). Vi skulle ha åldrats tillsammans. Vi skulle ha utvecklats tillsammans. När jag mådde bättre skulle vi ha utvecklats. Jävla skit också. Bara för att jag inte har mått bra de senaste åren? Vi kom ju över den första perioden. Hur han har mått har varit "olika" och i mångt och mycket för mig okänt eftersom att han inte öppnat sig så för mig som jag har gjort inför honom. Är det p.g.a. en brist hos honom eller för att han inte känner sådan tillit eller närhet till mig? Jag lär inte få några svar...
Det finns ett moment i hans liv som jag funderar lite över. Hans tidigare flickvän, som för övrigt är även min vän idag förutom hans, lämnade han under en svår period då hans egna företag gått i konkan och han blev skuldsatt upp över öronen. De blev bara vänner. Ungefär som han önskar att vi ska bli. Det känns på något sätt som att historien upprepar sig. Vi är ganska lika för övrigt hon och jag (inte till utseendet).
Jag vet innerst inne att det ligger mera bakom det här än en isolerad händelse för över ett år sedan. Samt att jag har mått dåligt i perioder under vårt förhållande. Idag försöker han få det att låta som att jag alltid har mått dåligt och vill ta livet av mig till varje pris. Han är rädd för att hitta mig död och trodde även att jag skulle ta livet av mig när han lämnade mig. Tack killen, för din tro på mig! (Ironi)
Vi är båda rädda för att bli svikna och lämnade, vem är inte det? Jag har troligen en inre grundtrygghet som är god, eftersom jag alltid försöker finna lösningar på problem och vägrar att ge upp. Jag överger ingen bara sådär. Han har förmodligen inte samma trygghet och så tror han att han alltid måste lösa problemen själv. Ensam. Varför göra det så svårt för sig? När det finns någon som sträcker ut handen? Som älskar. Det kanske inte ter sig realistiskt. Jag vet inte, detta är endast spekulationer. Jag spekulerar för mycket, men eftersom vi inte pratar så blir det så.
Jag önskar att han kunde komma hit och lägga korten på bordet! Du är fan skyldig mig det!!!
Jo, jag har själv problem. Men just nu är de som bortblåsta. Jag vill inte ta på mig hans problem heller egentligen, men det gör jag. Han vill få mig att tro att jag är orsaken till dem, men så är inte hela sanningen.
När vi träffas i nästa vecka, ska vi prata och jag ska försöka vara stark och nå fram med att jag vill att allting ska fram i ljuset. Något annat accepterar jag inte.
tisdag 17 juni 2008
Sorg och vanmakt
Jag vet att man går vidare i livet efter förluster, hur skulle man annars kunna fortsätta leva? Kanske min depression i sig är orsakad av någon sorts förlust? Jag försöker just nu skaffa bättre hjälp eftersom inte mycket har hänt med den på flera år, jag har inte haft några vidare bra vårdkontakter och jag har känt mig passiviserad och helt enkelt inte krävt bättre vård.
Jag skriver listor och försöker hålla mig igång med nedskrivna aktiviteter. Pratar mycket och gråter som jag aldrig trodde att jag kunde gråta. Ibland blir jag väldigt arg och besviken över hela situtationen, på honom, på mig själv, på allt. Samtalet igår tog ner mig mycket. Jag har inte kunnat sova något sedan dess och är ju därför såklart helt utmattad. Äter inget bra heller, har liksom ingen aptit. Tröstar mig med alkohol och ciggaretter vilket ju är väldigt nyttigt! (ironi)
För att man ska kunna gå vidare måste man ta upp alla känslorna, släppa taget och ta tag i energin som en kris ger och göra något bra av den. Det är så finurligt och logiskt formulerat och fungerar säkert, men inte mina känslor just nu.
Jag känner en fruktansvärt stor sorg över att det inte är han och jag längre. Det kom som en blixt från en klar himmel. Jag känner mig osäker på om det vi har haft verkligen har inneburit äkta känslor för hans del. Och att jag kanske bär skuld därför att jag inte har sett att han mått dåligt. Och det faktum att han bara går utan att prata först samt säger att "det inte är värt det att fortsätta med dig" gör att jag känner att jag har kastat bort tid. För detta blir jag sedan arg på mig själv och därefter blir jag alldeles tom. Sedan saknar jag honom något otroligt och kan inte förstå att det som händer nu är sant. Eftersom jag har så svårt att tackla det. Jag kollar mobil, mail, communities och i omgivningarna därfö att jag får för mig att plötsligt så står han där och vill komma tillbaka. Hur ska jag kunna förhålla mig till det här när han inte är närvarande? Om det nu ska till ett avslut så måste han ju vara här. Och bli sig själv igen.
Han måste må väldigt dåligt över det här, men vi är två om det. Det kan inte bara vara min skuld. Jag funderar över om det vore så att om han vore mera känslomässigt mogen så skulle han kanske kunna ha hanterat det bättre och i tid. Det här kan jag ju inte påverka. Men det är en stor sorg i sig också, att inse detta, att han inte har varit kapabel till att hantera svårigheter med mig eller att han helt enkelt inte har älskat mig tillräckligt mycket för att det ska vara värt att göra det. Efter 8 år är man sviken, dumpad och tillbaka på ruta ett.
Vanmakten är att jag vet att jag inte kommer att kunna släppa honom förrän han helt öppnat sig inför mig och lagt fram sina känslor på bordet. För det här är inte alla känslor som han mår dåligt av. Tyvärr så är det på det viset att han stänger av eller inte vill tala om allt för mig. Och jag kan inget göra. Jag kommer därför inte heller någon vart.
Jag har funderat på att byta lås på dörren så att han inte kommer in och kan ta sina saker. Visst är det en underlig tanke? Släpper honom inte på något vis.
Jag skriver listor och försöker hålla mig igång med nedskrivna aktiviteter. Pratar mycket och gråter som jag aldrig trodde att jag kunde gråta. Ibland blir jag väldigt arg och besviken över hela situtationen, på honom, på mig själv, på allt. Samtalet igår tog ner mig mycket. Jag har inte kunnat sova något sedan dess och är ju därför såklart helt utmattad. Äter inget bra heller, har liksom ingen aptit. Tröstar mig med alkohol och ciggaretter vilket ju är väldigt nyttigt! (ironi)
För att man ska kunna gå vidare måste man ta upp alla känslorna, släppa taget och ta tag i energin som en kris ger och göra något bra av den. Det är så finurligt och logiskt formulerat och fungerar säkert, men inte mina känslor just nu.
Jag känner en fruktansvärt stor sorg över att det inte är han och jag längre. Det kom som en blixt från en klar himmel. Jag känner mig osäker på om det vi har haft verkligen har inneburit äkta känslor för hans del. Och att jag kanske bär skuld därför att jag inte har sett att han mått dåligt. Och det faktum att han bara går utan att prata först samt säger att "det inte är värt det att fortsätta med dig" gör att jag känner att jag har kastat bort tid. För detta blir jag sedan arg på mig själv och därefter blir jag alldeles tom. Sedan saknar jag honom något otroligt och kan inte förstå att det som händer nu är sant. Eftersom jag har så svårt att tackla det. Jag kollar mobil, mail, communities och i omgivningarna därfö att jag får för mig att plötsligt så står han där och vill komma tillbaka. Hur ska jag kunna förhålla mig till det här när han inte är närvarande? Om det nu ska till ett avslut så måste han ju vara här. Och bli sig själv igen.
Han måste må väldigt dåligt över det här, men vi är två om det. Det kan inte bara vara min skuld. Jag funderar över om det vore så att om han vore mera känslomässigt mogen så skulle han kanske kunna ha hanterat det bättre och i tid. Det här kan jag ju inte påverka. Men det är en stor sorg i sig också, att inse detta, att han inte har varit kapabel till att hantera svårigheter med mig eller att han helt enkelt inte har älskat mig tillräckligt mycket för att det ska vara värt att göra det. Efter 8 år är man sviken, dumpad och tillbaka på ruta ett.
Vanmakten är att jag vet att jag inte kommer att kunna släppa honom förrän han helt öppnat sig inför mig och lagt fram sina känslor på bordet. För det här är inte alla känslor som han mår dåligt av. Tyvärr så är det på det viset att han stänger av eller inte vill tala om allt för mig. Och jag kan inget göra. Jag kommer därför inte heller någon vart.
Jag har funderat på att byta lås på dörren så att han inte kommer in och kan ta sina saker. Visst är det en underlig tanke? Släpper honom inte på något vis.
Då den ena tappar bort sig själv
Vi hade ett långt samtal ikväll på telefon. Vi har pratat två gånger sedan uppbrottet och då har det inte varit några längre samtal, eftersom han har kommit för att hämta grejer och sedan inte kunnat sitta ner och prata någon längre stund. Jag har tagit så illa vid mig vid just detta. För att jag inte kan och vill förstå.
Jag förstår lite bättre nu. Ur hans synvinkel. Han har ena dagen känt att jag varit den enda i hans liv, sedan har detta successivt förändrats utan hans medvetenhet för att därefter slå igenom med full kraft då han analyserat det faktum att han har mått dåligt. Och det har han alltså trott sig göra av helt andra orsaker. Han har brytt sig så mycket om mig och mitt mående så att han har tappat bort sitt eget liv, säger han. Det är så svårt att ta in att han har fungerat så, jag har inte vetat om det eller fått några sådana signaler. Så kan man ju inte bara göra mot sig själv. Jag tycker så synd om honom, men det kan jag inte säga.
Det smärtar något så otroligt eftersom jag har förbisett det här, men jag är samtidigt medveten om att jag inte bara kan läggas till last för det. Men jag vill ju inte i dagsläget acceptera att han plötsligt inte känner för mig som sin flickvän längre. Han vill fortfarande bry sig om mig och vara min vän, men han känner inga kärlekskänslor! De är antingen skuggade av alla andra negativa känslor han har tryckt undan eller så har de aldrig funnits på riktigt, typ. Eller jo, han har känt så och trott så, men nu tycker han något annat.
Det är fruktansvärt svårt för båda två, det är ju ett faktum. Han säger att han inte vill såra mig och jag känner mig sårad. Han vill inte komma hit men jag vill att han kommer. Allt är en enda röra och vi befinner oss på helt olika plan just nu. Han pratar om olika lägenheter han ska bo i framöver och jag har så svårt för att ta in det. När jag reser bort om två veckor ska han komma hit och göra musik eftersom då får han vara ifred. Jag är ju inte där. Jag ser det förstås på två sätt, men det att han kan tänka sig att vara här och bo här endast då jag inte är här, det gör för ont just nu för att jag ska kunna hantera det.
Han kommer att höra av sig när han vill och känner för det. Vi hade en lång diskussion om detta, men vi kom ingen vart eftersom jag både vill att han hör av sig hela tiden och inte alls eftersom jag bara kan tänka på att jag vill ha tillbaka honom kontra att bollen är hans. Han ser inte någon som helst väg tillbaka till vårt förhållande nu. Och han vill inte heller att jag hoppas. Det här är rena rama döden för själen.
Jag förstår lite bättre nu. Ur hans synvinkel. Han har ena dagen känt att jag varit den enda i hans liv, sedan har detta successivt förändrats utan hans medvetenhet för att därefter slå igenom med full kraft då han analyserat det faktum att han har mått dåligt. Och det har han alltså trott sig göra av helt andra orsaker. Han har brytt sig så mycket om mig och mitt mående så att han har tappat bort sitt eget liv, säger han. Det är så svårt att ta in att han har fungerat så, jag har inte vetat om det eller fått några sådana signaler. Så kan man ju inte bara göra mot sig själv. Jag tycker så synd om honom, men det kan jag inte säga.
Det smärtar något så otroligt eftersom jag har förbisett det här, men jag är samtidigt medveten om att jag inte bara kan läggas till last för det. Men jag vill ju inte i dagsläget acceptera att han plötsligt inte känner för mig som sin flickvän längre. Han vill fortfarande bry sig om mig och vara min vän, men han känner inga kärlekskänslor! De är antingen skuggade av alla andra negativa känslor han har tryckt undan eller så har de aldrig funnits på riktigt, typ. Eller jo, han har känt så och trott så, men nu tycker han något annat.
Det är fruktansvärt svårt för båda två, det är ju ett faktum. Han säger att han inte vill såra mig och jag känner mig sårad. Han vill inte komma hit men jag vill att han kommer. Allt är en enda röra och vi befinner oss på helt olika plan just nu. Han pratar om olika lägenheter han ska bo i framöver och jag har så svårt för att ta in det. När jag reser bort om två veckor ska han komma hit och göra musik eftersom då får han vara ifred. Jag är ju inte där. Jag ser det förstås på två sätt, men det att han kan tänka sig att vara här och bo här endast då jag inte är här, det gör för ont just nu för att jag ska kunna hantera det.
Han kommer att höra av sig när han vill och känner för det. Vi hade en lång diskussion om detta, men vi kom ingen vart eftersom jag både vill att han hör av sig hela tiden och inte alls eftersom jag bara kan tänka på att jag vill ha tillbaka honom kontra att bollen är hans. Han ser inte någon som helst väg tillbaka till vårt förhållande nu. Och han vill inte heller att jag hoppas. Det här är rena rama döden för själen.
måndag 9 juni 2008
Varför lämnade du mig nu?
På midsommarafton skulle vi ha firat 8 år tillsammans. Skulle jag gifta mig med honom (obs. inte i kyrkan; anm) skulle det bli på en midsommarafton, jag erkänner att jag är nostalgisk!
Det som gjorde att vi drogs till varandra tror jag främst var att vi var sökare och att vi kunde prata så lätt även om mindre roliga saker. Dessutom hade vi väldigt roligt ihop. Visst, han var i mitt tycke i början lite för "på" och detta ledde till att jag gjorde ett par halvhjärtade försök att få honom att backa lite de första månaderna. Jag hade aldrig tidigare haft en så nära och äkta relation med en man. Jag tror att detta skrämde mig lite. Jag var rädd för att det inte skulle "vara på riktigt".
Han har älskat, stöttat mig och försökt hjälpa mig. Han har varit självklar i mitt liv. Jag vet nu inte om det senare har varit ömsesidigt. Jag trodde det. Det stör mig i skrivande stund, man ska inte ta någon annan för given.
I mina stundtals djupa stunder av depression har han funnits där. Jag vet att allting inte har varit så uppåt för honom heller. Men så är livet. Och det bästa vi har haft är då vår kärlek till varandra. Tryggheten. Han har haft skulder och dålig ekonomi, jag har bränt ut mig i arbetet. Vi har varit särbos de sex första åren och därefter sambos de två senaste. Han har aldrig velat ha barn, jag har aldrig velat ha barn heller även om jag genomgick en mindre kris i 30-årsåldern när det gällde egen familj. Vi skaffade katter, vi planerade resor och sommarsemestrar ihop, vi jobbade på vårt gemensamma boende och hade samtidigt våra alldeles egna liv. Man ska ju ge varandra utrymme att utvecklas i en relation. Kanske kommunicerade vi inte på samma nivå här. Den ena av oss gav i sitt tycke alldeles för mycket av sig själv, den andra var dum nog att tro att det var villkorslöst.
För ett år sedan fick jag en grav panikångestattack och svalde mitt förråd av lugnande och antidepressiva. Hamnade på akuten efter att ha ringt en vän. Jag har ingen förklaring, det var ingen planerad handling, jag ville inte dö och jag vill det inte nu heller. Efter denna händelse försökte jag prata ut med b.l.a. sambon om det inträffade. Såklart sådant är svårt. Jag trodde dock att han någonstans förstod min brist att kunna hantera situationen just då. Sedan gick jag vidare. Och han också. Fast åt ett annat håll, det förstår jag ju nu.
Den 6 juni 2008 hade han bestämt sig. Under flertalet månader innan såg jag att han mådde dåligt och försökte tala med honom, men han visste inte vad det var. Sedan kom alla känslorna på en och samma gång (enligt honom; anm.). Han valde att fly för att han inte orkar vara med mig längre, medan jag vill att vi går igenom den svåra saken tillsammans. Jag förstår att han inte litar på mig när det gäller det här, men jag förstår inte varför han inte kan förlåta mig och vilja gå vidare.
Chockad, förtvivlad, mitt misstag som jag får betala för.
Ingenting hjälper. Erbjudan om parterapi, att jag finns här och vill stödja honom nu, våra tidigare både svåra och bra år tillsammans. Ingenting spelar längre någon roll.
Det som gjorde att vi drogs till varandra tror jag främst var att vi var sökare och att vi kunde prata så lätt även om mindre roliga saker. Dessutom hade vi väldigt roligt ihop. Visst, han var i mitt tycke i början lite för "på" och detta ledde till att jag gjorde ett par halvhjärtade försök att få honom att backa lite de första månaderna. Jag hade aldrig tidigare haft en så nära och äkta relation med en man. Jag tror att detta skrämde mig lite. Jag var rädd för att det inte skulle "vara på riktigt".
Han har älskat, stöttat mig och försökt hjälpa mig. Han har varit självklar i mitt liv. Jag vet nu inte om det senare har varit ömsesidigt. Jag trodde det. Det stör mig i skrivande stund, man ska inte ta någon annan för given.
I mina stundtals djupa stunder av depression har han funnits där. Jag vet att allting inte har varit så uppåt för honom heller. Men så är livet. Och det bästa vi har haft är då vår kärlek till varandra. Tryggheten. Han har haft skulder och dålig ekonomi, jag har bränt ut mig i arbetet. Vi har varit särbos de sex första åren och därefter sambos de två senaste. Han har aldrig velat ha barn, jag har aldrig velat ha barn heller även om jag genomgick en mindre kris i 30-årsåldern när det gällde egen familj. Vi skaffade katter, vi planerade resor och sommarsemestrar ihop, vi jobbade på vårt gemensamma boende och hade samtidigt våra alldeles egna liv. Man ska ju ge varandra utrymme att utvecklas i en relation. Kanske kommunicerade vi inte på samma nivå här. Den ena av oss gav i sitt tycke alldeles för mycket av sig själv, den andra var dum nog att tro att det var villkorslöst.
För ett år sedan fick jag en grav panikångestattack och svalde mitt förråd av lugnande och antidepressiva. Hamnade på akuten efter att ha ringt en vän. Jag har ingen förklaring, det var ingen planerad handling, jag ville inte dö och jag vill det inte nu heller. Efter denna händelse försökte jag prata ut med b.l.a. sambon om det inträffade. Såklart sådant är svårt. Jag trodde dock att han någonstans förstod min brist att kunna hantera situationen just då. Sedan gick jag vidare. Och han också. Fast åt ett annat håll, det förstår jag ju nu.
Den 6 juni 2008 hade han bestämt sig. Under flertalet månader innan såg jag att han mådde dåligt och försökte tala med honom, men han visste inte vad det var. Sedan kom alla känslorna på en och samma gång (enligt honom; anm.). Han valde att fly för att han inte orkar vara med mig längre, medan jag vill att vi går igenom den svåra saken tillsammans. Jag förstår att han inte litar på mig när det gäller det här, men jag förstår inte varför han inte kan förlåta mig och vilja gå vidare.
Chockad, förtvivlad, mitt misstag som jag får betala för.
Ingenting hjälper. Erbjudan om parterapi, att jag finns här och vill stödja honom nu, våra tidigare både svåra och bra år tillsammans. Ingenting spelar längre någon roll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
