Separation

Han stänger dörren till toaletten (vi har ju kattlåda där och det har aldrig tidigare varit problem att gå på toa med öppen dörr mellan oss). Han går undan när mobilen ringer. Han säger "Nu lånar jag duschen".

Nu är lägenhetsköpet snart i hamn. Bodelningen innebär 1 st stor skinnsoffa och en hel del stålar på banken. Vi ska skriva kvitto/avtal på det. Idag har han tömt vindsförrådet på alla sina saker och släpat ner dem i lägenheten. Jag har packat ur bokhyllorna samt några andra lådor vilket resulterade i 11 flyttkartonger bara det.

Jag kommer att hjälpa till imorgon kväll också och på söndag hämtar jag en hyrd lastbil och kör grejerna till ett temporärt förråd åt honom. Både för att det ska bli av och för att jag känner att ingen annan riktigt ställer upp. Jag tror att den som läser det förstår hur svårt det måste vara. Hur ont det gör. Men det är ett måste. Jag har ju insett att jag inte kan vara med någon som inte vill vara med mig. Den personen älskar jag fortfarande. Den personen bryr jag mig om och jag kan inte vara mig själv om jag inte ställer upp för honom.

När han gick kom gråten och jag sitter nu här ensam omringad av en massa flyttkartonger. Jag är ju jätteledsen att det skulle bli så här, men jag kan inget göra. Och när allt är klart, sakerna är ute och jag har skrivit på min del av avtalet, då kan jag gå vidare.

Om och om igen

Jag fick ett mail i måndags, dagen efter han skulle ha kommit, innehållande en förklaring till varför han inte kom. Så var han här igår istället och hämtade en del prylar ifrån klädkammaren.

Separationshelvetet börjar kanske nu. Lidandet börjar om och går om igen. Fan, så länge alla grejer inte är ute så känns det ungefär bara som att han är bortrest. Sen igår hade vi inte setts på flera veckor.

Uppgörelsen är från min sida vår stora skinnsoffa samt pengar till köp av lägenhet (typ kontantinsats).

Har sorterat ut skivor, filmer och böcker men ids inte hämta några lådor och packa ner saker i.

Det är fortfarande inte klart med någon ny lägenhet. Men för första gången så erkände han igår att det kanske skulle vara bra att snart flytta grejerna till ett förråd om det inte går i lås med något av de senaste objekten.

Igår grät jag som jag inte har gjort på mycket länge. Det känns som att jag inte vet hur jag skall klara av det här. Ändå.

Hoppet är det sista som sviker en

Härom veckan så rymde min första, envisaste och mest rymningsbenägna (läs: busigaste) innekatt från mig, han blev rädd och lyckades backa ur sin sele (jag går alltid med dem i sele utomhus och det brukar gå jättebra) och känslan jag då fick lät inte vänta på sig: "Jag ger upp, jag kommer aldrig att få se honom igen."

Eftersom min goda vän och granne var närvarande och såg det hela, svek hon mig inte och gjorde mig sällskap ett tag för att försöka få tag i katten. Naturligtvis för honom så blev det en rolig lek, ju mer vi sprang runt och försökte få tag i honom, desto mer sprang han ifrån oss. Satte vi oss ner och "chillade" så prasslade det i buskarna nära oss, vilket fick oss att fara upp och vilja få fatt i honom och vilket i sin tur fick honom att rusa ifrån oss igen, allt längre bort utom synhåll.

Plötsligt fick jag nog och satte mig ned och grät. Grät över att jag i tanken aldrig skulle få se min älskade katt något mer. Han var utom synhåll, jag hade ingen aning om vart han befann sig. Grannen tillkallade fler vänner och plötsligt var vi fyra personer som sprang runt i området och försökte inringa rymmaren.

Vi smög oss likt indianer på honom i buskage och tät vegetation, men alla vet som har sett vilda kattdjur på TV att det knappast finns rovdjur som är bättre på att båda gömma sig och göra rusningar.

Igen, modet svek mig och jag kände att "Vad kan jag göra? Inte mycket!" Så jag satte mig ner och var närvarande i situationen. Mina vänner rådde mig att hålla ett avstånd då de försökte inringa honom, på det sätt att han ändå skulle känna sig trygg då det gäller mig. Jag fick inte gå för nära. Tog ut den andra missen som "lockbete" och försökte stanna i närhet och hoppas att rymlingen skulle ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka till mig.

Efter mycket om och men lyckades jag vid ett tillfälle få fatt i honom då han i min närhet faktiskt lade sig ner helt platt på marken med vitt uppspärrade ögon. Just i det ögonblicket såg jag först hur stressad han var över hela situationen. Jag grabbade tag i katten och jag har nog aldrig hållit så hårt i någonting förut som när jag bar hem honom.

Ett par dagar senare fick jag ett SMS från honom att han skulle komma över idag (eg. igår söndag) och flytta sin studio till en lokal närmare stan. Hela dagen gick och jag kunde inte annat göra än att vänta och vänta. Vänta tills jag fick ångest. Som tur var så hörde min granne och goda vän av sig och frågade om jag inte hade lust att komma över ett tag till henne. Så jag gick dit. Flera timmar senare gick jag hem och jag hörde aldrig av honom. Han kom inte. Han meddelade mig inte heller om att han inte skulle komma.

Naturligtvis är jag besviken. Jag funderar t.o.m. över om han önskar att jag verkligen skulle tycka att han är en skitstövel. Som inte verkar bry sig. Men jag vet inte. Han kan förmodligen inte bry sig, inte ens känna den känslan inom sig, att han behöver bry sig. För mig är han katten som aldrig kom tillbaka. Medan min katthane stannade kvar i buskagen, förvisso genom att reta gallfeber på sin matte, så stannade aldrig min älskade kvar tillräckligt länge för att ens ge mig en endaste chans. Så respektlöst. Hade han haft den minsta tanke på mig, sin f.d. så hade han insett att hon skulle ha väntat en hel dag på att han skulle komma hem, till henne. Men det gjorde han inte.

I cry (Rotersand)

Me and you standing eye to eye
I read your face, i've known you for so long
torn in two and i don't know why
what was right somehow now is wrong

I say hey my friend
don't let it end
we've got to try, try while we still can

i say hey my friend
i don't know when
but there's a time our sun will rise again

what we did, what we said
what we missed and what we had
I cry I cry over you

I say hey my friend
I say no you can't
walk away, run away like this

Bakslag

Natten till igår så drömde jag om att han kom tillbaka och vi försonades. Den här drömmen har suttit i hela långa dagen och jag är jättesur över att den förstörde min dag. Varför lät jag den göra det? Och varför drömde jag så? Nu måste jag börja om från ruta ett igen känns det som.

Jag kan inte sluta tänka på honom. Saknar honom. Vet inte hur någonting blir. F*ck this shit!

Styrka vs. svaghet

Jag är hemma igen efter ett avbrott under semestern hos mina föräldrar. Vistelsen där långt borta från vardag och eget liv har gjort mig mycket gott. Mina föräldrar vill alltid mitt bästa och även om jag känner det som ett krav att jag alltid ska må bra och göra rätt inför dem som det enda och högt älskade barnet, så har jag kunnat koppla av och ladda batterierna såväl som ha fått distans till den röriga tillvaron här hemma som är mitt liv just nu.

Det är konstigt, men jag har väldigt mycket energi och vilja att ta tag i saker. Som jag inte har haft på länge. Det är som en utmaning att vilja lyckas just nu. Ibland blir jag nästan förvånad över hur stark jag kan vara.

Även om jag har jobbat ut mig och avskyr arbetet jag ska tillbaka till om en dryg vecka och även om jag har förlorat mitt livs kärlek och inte har en aning om vart jag är på väg i livet så vet jag att vad som än händer så bestämmer jag över mitt liv.

Kanske är det tecken på att jag är tillbaka i livet på riktigt igen. När jag går ner i humör och stämning märker jag det aldrig så som jag uppmärksammar situationen när jag mår bättre. Jag trodde inte att jag kunde må sämre och så lämnade mitt allt mig. Just nu kan vad som helst hända, det kan iallafall inte bli sämre. Och just då jag inte har kontroll över livet så har jag all kontroll över mig själv. Det tycker jag är underligt. Jag kanske inte ska fråga mig själv varför och hur utan bara gå framåt. Jag är förmodligen i balans över det jag kan påverka och det jag inte kan påverka.

Jag är stark när jag känner och vet att jag kan påverka och verkligen styr över det som jag kan påverka och styra över i mitt liv.

Jag är svag när jag känner att jag inte kan påverka och styra det som jag vill men ändå inte kan påverka och styra över i mitt liv. Ändå så försöker jag göra detta. Jag vet inte varför.

I grunden har jag tillit, jag tror de flesta människor om gott och jag är inte rädd för att bli sårad eller skadad. Dock så vet jag inte riktigt var jag finns, vem jag är eller var jag platsar in och jag tror att jag just nu, i min egen lilla atmosfär, känner mig trygg i att jag är den enda att besluta och styra mitt liv. Det känns skönt. Varför kan jag inte känna så hela tiden?

Vansinne

Jag älskar min goda vän och granne, hon är bara för bäst. Och så är hon så rolig utan att veta om det själv. Jag sa några dagar efter det att han lämnat mig att jag trodde att jag skulle bli galen på riktigt, att jag inte visste hur jag skulle klara av detta också och fruktade för en härdsmälta i min hjärna. Då säger hon att hennes psykolog har sagt att har man inte blivit galen innan så är det ganska otroligt att man skulle bli det i "vår ålder" för de flesta som blir sinnessjuka blir det i 20-årsåldern! Jag tyckte bara det var för bra och så kunde vi skratta åt eländet. Inte åt psykisk sjukdom i sig, vi har bägge åkommor även om de är milda på så sätt. Men kommentaren blev så komisk och förlösande på något sätt. Sådant gillar jag hos vänner.

Igår var det en månad sedan den fruktansvärda dagen då han sa att han inte orkade längre, att det inte var värt det och att han inte älskade mig längre. Inte visste om han hade gjort det på flera år, däremot brytt sig om mig och inget av vad han gjort hade hjälpt mig så därför var det inte värt att vara med mig längre och nu måste han tänka på sig. Och så gick han.

Sant och osant. Han har hjälpt mig på det sätt att han stöttat mig och visat kärlek och omtanke, det man kan göra som partner.

Sedan förra inlägget har vi pratat en gång och det var igår. Jag mådde inte bra efteråt. Han ringde och samtalet var klart, koncist och utan några affekter, men han ställde frågor kring vad jag gjorde, hur det var med katterna och mina föräldrar och han berättade om sina egna planer för veckan m.m. Han lät som vanligt den här gången och helt oberörd. Jag trodde att jag skulle skita på mig bokstavligt talat. Men jag höll mig lugn och vi började inte tjafsa. Han hade inga praktiska saker att tala om förutom att han hade klippt gräsmattan, köpt nya glödlampor till utebelysningen, vattnat blommor och gjort en ny låt till sitt album. Han frågade eller påstod, jag vet inte riktigt vilket; "Vi kan ju höras i veckan" och jag sa "Jaha, OK" på likartat sätt. Egentligen är det tvetydigt eftersom jag ju självklart vill prata med honom, jag älskar honom såklart fortfarande även om jag känner mig dumpad, ratad, sviken, illa behandlad, 'you name it'. Samtidigt så vet jag att jag kommer att må dåligt efter varje samtal då jag blir påmind om vår kommande separation och det faktum att han har lämnat mig verkligen är realitet. Ibland tror jag nämligen fortfarande att jag ska vakna upp ur den här mardrömmen.

Varför ringde han? Jag vet att han vill att jag mår bra någonstans i sin förvirrade värld av känslor. Men han vill inte förstå mig när jag börjar tala om känslor, då vill han att jag ska förstå honom och acceptera faktum och det ska gå lätt! Men det kan det inte för min del iallafall.

Jag känner och tror inte att han kommer tillbaka, att han kommer att ändra sig.

Jag känner och vet att jag kommer att komma över det här när han har flyttat ut för då är det totalt avslutat.

Om så vore, vilket är en chans på miljonen och säkert ännu mindre, att han skulle vilja börja om med mig, så är jag inte längre säker på att jag skulle vilja. I så fall så behöver vi båda ordentlig hjälp med att hitta ett sätt att relatera till varandra, ett nytt sätt. Det var från början min tanke då han började prata om att gå precis innan han gick, att vi behövde hjälp och jag sträckte t.o.m. ut handen, men den tog han inte, för det kan han inte.

Älskar man någon eller inte så vet man väl om man har gjort det eller inte? Hur kan man säga så till den som älskar en, att man inte vet?