Separation

Han stänger dörren till toaletten (vi har ju kattlåda där och det har aldrig tidigare varit problem att gå på toa med öppen dörr mellan oss). Han går undan när mobilen ringer. Han säger "Nu lånar jag duschen".

Nu är lägenhetsköpet snart i hamn. Bodelningen innebär 1 st stor skinnsoffa och en hel del stålar på banken. Vi ska skriva kvitto/avtal på det. Idag har han tömt vindsförrådet på alla sina saker och släpat ner dem i lägenheten. Jag har packat ur bokhyllorna samt några andra lådor vilket resulterade i 11 flyttkartonger bara det.

Jag kommer att hjälpa till imorgon kväll också och på söndag hämtar jag en hyrd lastbil och kör grejerna till ett temporärt förråd åt honom. Både för att det ska bli av och för att jag känner att ingen annan riktigt ställer upp. Jag tror att den som läser det förstår hur svårt det måste vara. Hur ont det gör. Men det är ett måste. Jag har ju insett att jag inte kan vara med någon som inte vill vara med mig. Den personen älskar jag fortfarande. Den personen bryr jag mig om och jag kan inte vara mig själv om jag inte ställer upp för honom.

När han gick kom gråten och jag sitter nu här ensam omringad av en massa flyttkartonger. Jag är ju jätteledsen att det skulle bli så här, men jag kan inget göra. Och när allt är klart, sakerna är ute och jag har skrivit på min del av avtalet, då kan jag gå vidare.