Hoppet är det sista som sviker en

Härom veckan så rymde min första, envisaste och mest rymningsbenägna (läs: busigaste) innekatt från mig, han blev rädd och lyckades backa ur sin sele (jag går alltid med dem i sele utomhus och det brukar gå jättebra) och känslan jag då fick lät inte vänta på sig: "Jag ger upp, jag kommer aldrig att få se honom igen."

Eftersom min goda vän och granne var närvarande och såg det hela, svek hon mig inte och gjorde mig sällskap ett tag för att försöka få tag i katten. Naturligtvis för honom så blev det en rolig lek, ju mer vi sprang runt och försökte få tag i honom, desto mer sprang han ifrån oss. Satte vi oss ner och "chillade" så prasslade det i buskarna nära oss, vilket fick oss att fara upp och vilja få fatt i honom och vilket i sin tur fick honom att rusa ifrån oss igen, allt längre bort utom synhåll.

Plötsligt fick jag nog och satte mig ned och grät. Grät över att jag i tanken aldrig skulle få se min älskade katt något mer. Han var utom synhåll, jag hade ingen aning om vart han befann sig. Grannen tillkallade fler vänner och plötsligt var vi fyra personer som sprang runt i området och försökte inringa rymmaren.

Vi smög oss likt indianer på honom i buskage och tät vegetation, men alla vet som har sett vilda kattdjur på TV att det knappast finns rovdjur som är bättre på att båda gömma sig och göra rusningar.

Igen, modet svek mig och jag kände att "Vad kan jag göra? Inte mycket!" Så jag satte mig ner och var närvarande i situationen. Mina vänner rådde mig att hålla ett avstånd då de försökte inringa honom, på det sätt att han ändå skulle känna sig trygg då det gäller mig. Jag fick inte gå för nära. Tog ut den andra missen som "lockbete" och försökte stanna i närhet och hoppas att rymlingen skulle ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka till mig.

Efter mycket om och men lyckades jag vid ett tillfälle få fatt i honom då han i min närhet faktiskt lade sig ner helt platt på marken med vitt uppspärrade ögon. Just i det ögonblicket såg jag först hur stressad han var över hela situationen. Jag grabbade tag i katten och jag har nog aldrig hållit så hårt i någonting förut som när jag bar hem honom.

Ett par dagar senare fick jag ett SMS från honom att han skulle komma över idag (eg. igår söndag) och flytta sin studio till en lokal närmare stan. Hela dagen gick och jag kunde inte annat göra än att vänta och vänta. Vänta tills jag fick ångest. Som tur var så hörde min granne och goda vän av sig och frågade om jag inte hade lust att komma över ett tag till henne. Så jag gick dit. Flera timmar senare gick jag hem och jag hörde aldrig av honom. Han kom inte. Han meddelade mig inte heller om att han inte skulle komma.

Naturligtvis är jag besviken. Jag funderar t.o.m. över om han önskar att jag verkligen skulle tycka att han är en skitstövel. Som inte verkar bry sig. Men jag vet inte. Han kan förmodligen inte bry sig, inte ens känna den känslan inom sig, att han behöver bry sig. För mig är han katten som aldrig kom tillbaka. Medan min katthane stannade kvar i buskagen, förvisso genom att reta gallfeber på sin matte, så stannade aldrig min älskade kvar tillräckligt länge för att ens ge mig en endaste chans. Så respektlöst. Hade han haft den minsta tanke på mig, sin f.d. så hade han insett att hon skulle ha väntat en hel dag på att han skulle komma hem, till henne. Men det gjorde han inte.