Vansinne

Jag älskar min goda vän och granne, hon är bara för bäst. Och så är hon så rolig utan att veta om det själv. Jag sa några dagar efter det att han lämnat mig att jag trodde att jag skulle bli galen på riktigt, att jag inte visste hur jag skulle klara av detta också och fruktade för en härdsmälta i min hjärna. Då säger hon att hennes psykolog har sagt att har man inte blivit galen innan så är det ganska otroligt att man skulle bli det i "vår ålder" för de flesta som blir sinnessjuka blir det i 20-årsåldern! Jag tyckte bara det var för bra och så kunde vi skratta åt eländet. Inte åt psykisk sjukdom i sig, vi har bägge åkommor även om de är milda på så sätt. Men kommentaren blev så komisk och förlösande på något sätt. Sådant gillar jag hos vänner.

Igår var det en månad sedan den fruktansvärda dagen då han sa att han inte orkade längre, att det inte var värt det och att han inte älskade mig längre. Inte visste om han hade gjort det på flera år, däremot brytt sig om mig och inget av vad han gjort hade hjälpt mig så därför var det inte värt att vara med mig längre och nu måste han tänka på sig. Och så gick han.

Sant och osant. Han har hjälpt mig på det sätt att han stöttat mig och visat kärlek och omtanke, det man kan göra som partner.

Sedan förra inlägget har vi pratat en gång och det var igår. Jag mådde inte bra efteråt. Han ringde och samtalet var klart, koncist och utan några affekter, men han ställde frågor kring vad jag gjorde, hur det var med katterna och mina föräldrar och han berättade om sina egna planer för veckan m.m. Han lät som vanligt den här gången och helt oberörd. Jag trodde att jag skulle skita på mig bokstavligt talat. Men jag höll mig lugn och vi började inte tjafsa. Han hade inga praktiska saker att tala om förutom att han hade klippt gräsmattan, köpt nya glödlampor till utebelysningen, vattnat blommor och gjort en ny låt till sitt album. Han frågade eller påstod, jag vet inte riktigt vilket; "Vi kan ju höras i veckan" och jag sa "Jaha, OK" på likartat sätt. Egentligen är det tvetydigt eftersom jag ju självklart vill prata med honom, jag älskar honom såklart fortfarande även om jag känner mig dumpad, ratad, sviken, illa behandlad, 'you name it'. Samtidigt så vet jag att jag kommer att må dåligt efter varje samtal då jag blir påmind om vår kommande separation och det faktum att han har lämnat mig verkligen är realitet. Ibland tror jag nämligen fortfarande att jag ska vakna upp ur den här mardrömmen.

Varför ringde han? Jag vet att han vill att jag mår bra någonstans i sin förvirrade värld av känslor. Men han vill inte förstå mig när jag börjar tala om känslor, då vill han att jag ska förstå honom och acceptera faktum och det ska gå lätt! Men det kan det inte för min del iallafall.

Jag känner och tror inte att han kommer tillbaka, att han kommer att ändra sig.

Jag känner och vet att jag kommer att komma över det här när han har flyttat ut för då är det totalt avslutat.

Om så vore, vilket är en chans på miljonen och säkert ännu mindre, att han skulle vilja börja om med mig, så är jag inte längre säker på att jag skulle vilja. I så fall så behöver vi båda ordentlig hjälp med att hitta ett sätt att relatera till varandra, ett nytt sätt. Det var från början min tanke då han började prata om att gå precis innan han gick, att vi behövde hjälp och jag sträckte t.o.m. ut handen, men den tog han inte, för det kan han inte.

Älskar man någon eller inte så vet man väl om man har gjort det eller inte? Hur kan man säga så till den som älskar en, att man inte vet?